Smulor och parafraser

:: Dan Backman, SvD 3/12 2008
”I all sin lågmälda och oförställda vardaglighet är det ett ganska märkvärdigt album som Carin Lundin spelat in. Som en svensk Madeleine Peyroux uppdaterar hon gubbig swingjazz och närbesläktade genrer och gör dem tillgängliga för andra än ingrodda jazzskägg. Att lyckas med konststycket att göra Marilyn Monroes paradnummer I can’t give you anything but love till något mer än en pastisch är en bedrift. Men Carin Lundin och det fint tassande kompet klarar det galant. Stundtals passeras gränsen för det mesigt mysiga, som i bröderna Gärdestads Ramanagaram, men det uppvägs av den helt betagande jazzschlagern Histoire d’un amour.”
http://www.svd.se/kulturnoje/musik/artikel_2140379.svd

 Fyra Di Di Di Di  Jan Gradvall, Dagens Industri 5/12 2008
”Allt som hindrar det här albumet från att gå upp på första plats på svenska försäljningslistan är att tv-programmet Hylands hörna inte längre sänds.
Jazzsångerskan Carin Lundin påminner på sitt fjärde album om något som försvunnit i svensk musik i dag - lätthet. Framförallt påminner hon därmed om Lill Lindfors. med en flirtig glimt i ögat och en sällsynt självsäkerhet i sitt artisteri leker hon med sina sånger som en katt leker med solstrålar. Förutom att Carin Lundin handplockar pärlor ur katalogerna med Sonya Hedenbratt, Monica Zetterlund, Anita Lindblom och just Lill Lindfors, visar hon även att det går att göra jazz av Ted Gärdestad. Det finns en potentiell jättepublik för detta. Frågan är bara hur en 42-årig artist som verkar i en k-märkt genre ska hitta den.”
http://di.se/Avdelningar/Artikel.aspx?ArticleID=2008\12\06\314449&sectionid=Weekend

JAZZTIPSET Johnny Olsson, Nya Wermlands Tidningen 15/12 2008
”Carin Lundin hör till den sångerskegeneration som började låta sig höras under det tidiga 90-talet och har vid det här laget alltså snart tjoget års erfarenhet. Tiden har hon använt till att slipa fram ett sånguttryck som handlar mer om ett slags intim finstilthet som kommunikationsmedel än om att slå lyssnarna i skallen med röststyrka och vokal akrobatik. Med lågmäld intensitet och påtaglig närvaro sysselsätter hon sig så att säga med musiks och texters insida snarare än att försöka slå in paketen i glittrig yta. Den attityden har hon redovisat på bägge de tidigare plattorna Babble och Songs that we all recognize och fått befogat beröm för. Hennes opretantiösa musikalitet är ett välgörande inslag i en tid där mycket handlar om ett tröttsamt jagande efter originalitet för sakens egen skull – och som paradoxalt nog ofta resulterar i att det mesta låter likadant, formelridet och konstruerat. Nu är hon efter tre års uppehåll här med en ny, välkommen inspelning igen. Och den här gången har hon till större delen valt svensktextat material med chosefri bredd i materialvalet; både standards, några egna låtar, ädelschlagers, en godnattvisa för barn och en dikt av Bo Bergman. Med understöd av trumpetaren Johan Setterlind (en av instrumentets lyriker), gitarristen Erik Söderlind, pianisten Mathias Algotsson, basisten Mattias Welin och trumslagaren Daniel Fredriksson – samtliga med förståelse för innebörden av uttrycket ”less is more” – har hon gjort en platta med väsentligheter.”